Text och bilder av Hans Verner Lollike
"Drömmer jag, eller…”
Man sätter sin koffert på hotellrummet. Incheckningen har gått fint. Bilen är placerad på den anvisade parkeringsplatsen, som också är gratis. Man ser sig om i rummet med lågt tak, upptäcker stora, gamla solida trämöbler, går bort till fönstret och ser ut på torget, som är som taget ut ur en film med ett gammalt rådhus, som stammar tillbaks till 1300-talet, och som också är omgärdat av korsvirkeshus i alla möjliga och omöjliga vackra färger, så att man nyper sig i armen och frågar sig själv ”drömmer jag eller är jag vaken”.
Nej, det är inte någon dröm och det är heller inte ett konstgjort nöjesfält i plast. Det är en verklig stad, som bl.a. genom att bli utnämnd till världsarv på UNESCOs världsarvslista har lagt ner mycket pengar på att restaurera byggnader och vägar, en stad som nästan har sett ut så här sedan medeltiden. Som en av de få städer i Europa, skonade från krig och storbränder, står Quedlinburg och hälsar turister från hela världen välkommen.
Ringhotel Theophano är skapad i 2 korsvirkeshus, som båda vänder mot torget, så att man från rummet kan följa med i livet på torget, höra rådhusets klocka slå varje timme och se turisterna samlas vid turistinformationen för att få en guidad tur. Husets restaurang ligger på bottenvåningen och har ett stort område till utomhusservering. Båda inne och ute kunde vi njuta av atmosfären, livet på torget och en servering som är ett 4-stjärnigt hotell värdigt. Att bo på Hotel Theophano ger en känsla av historia och tidlöshet, som får kroppen att komma i riktig semesterstämning.
Med väktaren på stadstur
Från hotellfönstret ser man direkt över på turistinformationen, och om man snabbt vill bilda sig en uppfattning om vad dagarna i Quedlinburg skall användas till, kan man inte snabbt nog gå de 20 stegen över torget, och får all den litteratur och alla bra råd, som man har användning för.
En guidad tur i staden kan absolut rekommenderas. Under sommaren är det kvällsturer med stadens väktare, men alla dagar året runt ges det möjligheter för en guidad tur. Vår guide höll oss ”fången” i 1 ½ timmer och berättade stadens historia såväl som många små anekdoter, som hör staden till. Det var kort sagt värt alla pengarna. Är man trött i benen, eller har lust till en kortare version, kan man ta Bimmelbahn, som är två traktordragna vagnar, vackert utstyrda så att det liknar ett tåg. Ett nytt tyskt ord som man är tvungen att lära sig när man besöker staden är ordet Fachwerk, som betyder korsvirke. Korsvirkeshus finns det överallt, i fler än 1300 hus som är restaurerade och i 300 till som kan räddas om det kommer fler investerare. Vi gick omkring och njöt av synen och variationen i form och färger i de smala husen. Om man vill veta mer, finns det ett Fachwerkmuseum, som ger inblick i korsvirkeshusens historia och teknik i Harz. Kultur har staden i rikliga mängder.
Vi gillar kyrkor, och fick se många medeltidskyrkor, som tursamt nog är öppna de flesta dagarna. Stiftskyrkan ligger på en höjd och håller öga med staden. Här finns ett adligt jungfrukloster, där ogifta döttrar blev placerade. Staden har växt upp kring jungfruklostret.
I rök och ånga
Ett besök i Harz utan en tur med Schmalspurbahn är att lura sig själv. Inte så långt från hotellet, på själva torget har Harz Schmalspurbahn en egen butik, där det säljs alla möjliga souvenirer med tåg, men vi fick också bra tips på en endagstur, där vi åkte förbi både lantbruksområden och ett stycke upp i skogen med ett av de vackraste ånglokomotiven, och vi fick också utnyttjat Happydays rabattkupong.
Turen var en nostalgisk upplevelse, här blev biljetten klippt som i gamla dagar, här såg vi vid ändstationen hur lokomotivet blev påfyllt med vatten, och här gick det inte snabbare än att vi kunde följa med i landskapet. Även på en regnig dag, var det en fin upplevelse. Stationen i Quedlinburg, varifrån man också kan komma vidare ut i den stora världen, har bevarat sin gamla stationsbyggnad med biljettförsäljning vid lucka, kiosk, konditori och restaurang – som ”förr i tiden”. På en semester gör det inte något, att det är som det var förr.
Ett par tips
Turistskatten, som alla gäster betalar på hotellet, ger gratis åkturer på bussar och tåg i hela regionen. Vi fick inte utnyttjat det fullt ut, inte heller Harzkortet (Harzcard.info), som det kan betala sig att köpa, om man är flera dagar i Harz. Tyvärr hinner man inte med allt. Det ska vara tid till att gå på upptäcktsfärd och se på hus, trädgårdar, människor i deras vardag. Vi gillar att ta en tur till kyrkogården, vilket vi gjorde, då det berättar en historia. Vi hann inte allt, men en god kopp kaffe på en strategisk plats för att kunna följa livet, hann vi – och det var inte så tokigt.
(Text översatt till svenska av Åsa Nilsson, Happydays)